Jag har nog aldrig varit så orolig för Lucas som jag var idag. Jag och en kompis släppte våra hundar i skolans fårhage/rasthage. De lekte jättebra och efter en stund så sprang de runt och utforskade rasthagen.
Jag och min kompis stod och pratade om lite allt möjligt och sedan började vi undra var hundarna hade tagit vägen. Vi ropade på dem och efter en stund kom Sixten(kompisens hund) fram. Lucas var och förblev borta. Jag ropade flera gånger och visslade på honom men ingenstans kunde jag se eller höra honom.
Vi skickade Sixten för att valla hem Lucas och han sprang till samma ställe vid staketet hela tiden. Dock kunde vi fortfarande inte hitta Lucas. Jag började bli jätteorolig då där finns en sjö på andra sidan och Lucas kan ju inte simma. Sixten envisades med att springa till samma ställe och när Sixten var hos mig såg jag något röra sig där var Sixten hade markerat.
Jag och Sixten började springa dit och jag ropade på Lucas för fullt. När jag kom fram till staketet så får jag se en förvirrad Lucas som har lyckats ta sig ut på andra sidan av staketet men inte kan ta sig in igen.
Jag ropade mig till honom och lyckades få in honom under staketet genom att böja upp det. Hela tiden hade Sixten rätt om var han var. Vi kunde bara inte se honom.
Jag har aldrig varit så orolig för Lucas i hela mitt liv. Jag är dessutom jättearg för att han inte fattar att han kan börja skälla om han inte kan komma igenom staketet,tillbaka in. Han är jättedålig på att markera om han sitter fast eller skadar sig och sånt. Då säger han inte ett ljud. Jäkla hund!
Nu ligger han säkert i min säng och är jättetrött. Lilla hjärtat <3
D’aww, vanligtvis brukar man tycka att det är jobbigt att ha en hund som skäller, men i vissa lägen önskar man faktiskt att de tar ton. =)
Jo precis, När man vill att de ska skälla så är de knäpptysta. Lite jobbigt faktiskt 😛